Leiden 1613-1675 was a Dutch Golden Age painter, whose small, highly-polished paintings are typical of the Leiden fijnschilders. He specialised in genre scenes and is noted for his trompe l'oeil "niche" paintings and candlelit night-scenes with strong chiaroscuro. His first instructor in drawing and design was Bartholomew Dolendo, an engraver; and he afterwards learned the art of glass-painting under Peter Kouwhoorn. At the age of 15 he became a pupil of Rembrandt, with whom he continued for three years. From the great master of the Dutch school he acquired his skill in coloring, and in the more subtle effects of chiaroscuro; and the style of Rembrandt is reflected in several of his earlier pictures, notably in a portrait of himself at the age of 22, in the Bridge-water House gallery, and in the "Blind Tobit going to meet his Son", at Wardour Castle. At a comparatively early point in his career, however, he had formed a manner of his own distinct from, and indeed in some respects antagonistic to, that of his master. Gifted with unusual clearness of vision and precision of manipulation, he cultivated a minute and elaborate style of treatment; and probably few painters ever spent more time and pains on all the details of their pictures down to the most trivial. He is said to have spent five days in painting a hand; and his work was so fine that he found it necessary to manufacture his own brushes. Notwithstanding the minuteness of his touch, however, the general effect was harmonious and free from stiffness, and his color was always admirably fresh and transparent. He was fond of representing subjects in lantern or candle light, the effects of which he reproduced with a fidelity and skill which no other master has equaled. He frequently painted by the aid of a concave mirror, and to obtain exactness looked at his subject through a frame crossed with squares of silk thread. His practice as a portrait painter, which was at first considerable, gradually declined, sitters being unwilling to give him the time that he deemed necessary. His pictures were always small in size, and represented chiefly subjects in still life. Upwards of 200 are attributed to him, and specimens are to be found in most of the great public collections of Europe. His chef-d'oeuvre is generally considered to be The dropsical woman, 1663, and The Dutch Housewife, 1650, both in the Louvre. The Evening School, in the Amsterdam Rijksmuseum, is the best example of the candlelight scenes in which he excelled. In the National Gallery, London, favorable specimens are to be seen in the Poulterer's Shop,   Related Paintings of Gerard Dou :. | Eine Katze am Fenster eines Malerateliers | Officer of the Marksman Society in Leiden | Self-portrait | self-portrait with a Palette | The Grocer's Shop |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Joseph Bidauld
Carpentras(Vaucluse)1758-Montmorency (Val d'Oise)1846 French painter. He was apprenticed in Lyon for six years with his brother Jean-Pierre-Xavier Bidauld (1745-1813), a landscape and still-life painter. Subsequently, they left Lyon to travel together in Switzerland and Provence. In 1783 he moved to Paris, where he met Joseph Vernet (from whom he received valuable advice), Joseph-Siffred Duplessis and Jean-Honor? Fragonard. In 1785 he went to Rome with the assistance of Cardinal de Bernis and his patron, the dealer and perfumer Dulac. He stayed there for five years, travelling through Tuscany, Umbria and Campania and painting such works as Roman Landscape (1788; Basle, Kstmus.). Bidauld was closely involved with the circle of French Neo-classical painters in Rome in the 1780s. He was friendly with Louis Gauffier, Nicolas-Antoine Taunay and especially with Guillaume Lethiere, who became his brother-in-law and with whom he occasionally collaborated. On his return to Paris in 1790 he travelled extensively in France,
Jack Spurling
1870-1933 painted The british clipper